Nätkulturer - så gammalt och så nytt!

Sitter och pysslar med Facebook. Vad är egentligen Facebook?

"-Det är som Neopets, fast för vuxna", säger mina barn 10 och 11 år gamla.




Jag har just fått en grön marsian från min ultradigitala lillasyster som tycker att mitt planetsystem är tomt.
Försöker förstå....ett eget planetsystem?

Hon hälsade mig välkommen med orden " -Välkommen till den verkliga världen syrran."

Hur människor tänker och varför de handlar som de gör har alltid intresserat mig. Jag har också alltid upplevt att klyftan mellan de nätkulturer som barn och ungdomar så naturligt tagit till sitt hjärta, och det avstånd vi vuxna visat, varit svårt att överbrygga. Varför?
Om vi fortfarande tror att digital kompetens handlar om att kunna datorer och officeprogram så är vi helt fel ute. Det finns oanade djup som här som är oerhört intressanta. Kom ihåg att "Ungdomarnas sak är vår!"

Som religionslärare på gymnasiet fascinerades jag av dessa filosoferande ungdomar som under etiklektioner diskuterade nätkulturer med brinnande intresse. Värdegrundsfrågorna har nog aldrig varit så viktiga som nu. Vilket brännande stoff att ta upp som lärare!

Lämna inte barn och unga ensamma i en värld som ibland måste förklaras och förstås från båda sidor. Indianerna var så visa, man måste gå i andras mockasiner för att förstå. Jag tar på mina och "addar" några marsianer till, den lille gröne ser så ensam ut på min planet...

Känner mig tacksam för forskare som Elza Dunkels som intervjuat 100 barn och ungdomar om just nätkulturer. Hon ger dessutom ut så mycket hon bara kan för att vi andra ska få veta mer.

Gå gärna till hennes sida påhttp://www.educ.umu.se/~eldu/

Ser fram emot att få läsa hur ni ser på det här!
Annika

EDEN - var var lärarutbildarna och studenterna?

Varför var inte lärarutbildarna och studenterna med?

EDEN konferensen 07 avslutades i fredags och på väg därifrån njuter jag av vädret som är lika milt som intresset för konferensen. EDEN – European Distans and E-learning Network håller årliga konferenser kring lärande. I år var alltså konferensen förlagd på Lärarhögskolan.


”EDEN-konferensen – en perfekt plats för utbyte av idéer och erfarenheter” skriver Lärarhögskolan och berättar entusiastiskt om konferensens stora Key note Stephen Heppell, brittisk professor som visar upp sin sida på Face Book där dottern lyckönskar pappa och också frågar efter hjälp med att inreda vinden.

Det är vad EDEN konferensen handlar om berättar Heppell i intervjun (http://www.lhs.se/LHS/Templates/News/Templates/NewsPage____6810.aspx)

Vi måste hjälpa varandra inte dela upp oss i ”vi” och ”dem”, fortsätter han.

Kanske har jag en av mina mer ”bråkiga” dagar för jag är inte alls imponerad av EDEN. För det första saknar jag lärarutbildare. Var är de någonstans? Vi är på Lärarhögskolan och av deltagarförteckningen är endast en bråkdel lärarutbildare. Men de finns i alla fall med. Värre är det med studenterna. De är i stort sett helt osynliga.

I samband med att vi presenterar KK stiftelsens satsning på IT i lärarutbildningen har vi bjudit in några studenter som får ge sin bild av hur de möter IKT i sin lärarutbildning. Det är få deltagare i Workshopen, som har den låååånga titeln "Developing Teachers for the 21C A Swedish large scale investment in teacher education will be presented and discussed, coordinated by the Swedish Knowledge Foundation". Diskussionen som följer är delvis mycket spännande men visst känns frågan om varför lärarutbildarna själva inte finns med relevant.

Studenterna berättar att de egentligen inte alls stöter på IKT på ett systematiskt och integrerat sätt men att de nu, efter att blivit inbjudna till EDEN börjar förstå att det här är ett fält som man sätter stort fokus på. De är rätt förvånade över att man kan organisera en hel konferens kring ett ämnesområde som de inte alls stött på i sin lärarutbildning.
De tycker också att vi borde föra den här dialogen med alla studenter i lärarutbildningarna. De framhåller också att inte alla "unga" är "digital natives".

Ja, jösses! Vi har mycket kvar att göra, tänker jag och känner mig för en stund ännu mer otillräcklig än vanligt!

Lärarutbildarna då… i alla fall de som jobbar på LHS, de är ju alldeles här brevid oss. Vi kan nästa känna lukten av dem. Var är de?

Jodå…de jobbar också på. De har så mycket att göra. Visst är det så – men vad är då meningen med dessa dyra, internationella konferenser? Om inte huvudmålgrupperna deltar i dialogen kan man ju undra hur valid den egentligen är. Vilka utbyter egentligen idéer och åsikter under den här konferensen? Inte tar vi del av studenternas i alla fall.
Jag får en känsla av ett gammalt nätverk med väl byggda klustergrupper som ser stora (personliga) vinster med att träffas under EDEN konferensen. EU pengar är en god växeldragare i sådana här sammanhang.

Jag tänker på forskningen som visar på att ju längre från den ordinarie verksamheten ett "projekt"/"en satsning" befinner sig - desto större chans har det att få finansiering. EDEN är en av alla dessa projektballonger som svävar omkring, högt ovanför den reguljära lärarutbildningen.

Många problem definieras under konferensen och alla är överens om att framtidens skola måste se annorlunda ut. Samtidigt ger man exempel på att inflytelserika personer fortfarande kan ifrågasätta om IKT egentligen hjälper lärandet. En keyotare talar om att "World Bank" är mycket skeptisk till om IKT verkligen stöttar lärandet. VA!!! Har man inte datorer på The World bank"?

Swooosh! Ibland känns det som om vi som jobbar för IKT i skolan – som ser IKT som ett språk, som ett verktyg som en kultur… vi måste skaffa fram ännu bättre ”bevis”…. för att det faktiskt också berör lärandet!!!

Konferenser i alla ära… med prominenta, internationella föreläsare och deltagare som talar om framtidens lärande är säkert bra – för praktikgemenskapens skull. Men om inte målgruppen finns närvarande riskerar praktikgemenskapen att bli så snäv att den blir ointressant för alla som är perifera deltagare och än mer för de som står utanför. Inte undra på då att man kan strunta i IKT och jobba på som vanligt.

Jag efterfrågar målgruppen och framför allt studenterna.

Bjud in dem och se för sjutton till att studenterna kan delta i föreläsningarna helt gratis!

Allt annat är dumt – tänker jag… och känner mig bråkig

Eva Fors

Trött på verktygstanken!

Vad är IKT egentligen?
Många, långa och intressanta diskussioner förs just nu kring begreppet "digital kompetens/digital literacy", inte minst sedan EU skrivit fram detta som en av åtta nyckelkompetenser - som EU medborgare behöver ha för att garantera Europas framtida konkurrenskraft.

Digital kompetens finner jag vara vidare som begrepp än Digital Literacy, men det kanske är för att vi saknar ett bra ord för "literacy" i svenskan.
För mig är det litterata intimt förbundet med text och digital kompetens omfattar ett så mycket större område än text. Media literacy, information literacy... talar man förvisso om.

Mitt i alla dessa diskussioner vankar jag omkring i en verklighet där jag upplever att IKT mest av allt uppfattas som ett "instrument" - "ett verktyg". Med de nya verktygen ska man lära, kommunicera, informera och administrera. Om man bara kan hantera verktygen så kommer det andra att lösa sig:)

Så jag jobbar på... visar, övar och prövar olika "verktyg". PIM (Praktisk IT och mediakompetens) är en utmärkt verktygsguide, tycker jag!

Men ändå... varför blir jag "trött"? Vad är det som fattas mig?

Jo, språket! För mig är IKT ett eget språk, under utveckling förvisso, men ändå ett eget språk med en egen kultur.

Jag skulle önska att vi diskuterade mer om vad IKT - som språk betraktat - bidrar med och hur det påverkar vår omformningsprocess och kulturutveckling. Inget verktyg i världen kan förstås och tolkas utan att det sätts i ett ”språkligt sammanhang”! Vågar jag påstå.

IKT i sig ger upphov till nya sätt att kunskapa och ny kunskap – det är jag fullständigt övertygad om. Frågan är strukturerna i våra utbildningsarenor klarar av att hantera den typen av kunskap?

Vi kan förköpa oss på allehanda artefakter (verktyg) och ändå inte bli ett dugg påverkade. Så länge vi ser på IKT som enbart verktyg är jag mycket osäker på ”utfallet”. Vi måste, hur tufft det än är, lära oss de basala fraserna i IKT språket, för att det skall bli en effekt att tala om.

Vi behöver alltså bli bättre på att se kunskapande utifrån mötet med ett nytt språk. Nya verktyg i sig kanske kan påverka lärandet men ökad förståelse får man bara om man också vill försöka "läsa mellan" raderna.

Vad är det som står i raderna mellan verktyget och användaren?

Hjälp mig tänka vidare... och hjälp mig förstå IKT som ett språk och en kultur(bärare) bättre!

Eva