onsdag 2 september 2009

IT i sig kan i sig inte...

förbättra elevernas lärande, däremot finns en stor pedagogisk potential om läraren har IT-kompetens och reflektera över sin roll samt över hur undervisningen ska kunna utvecklas med ny teknik. Det ökade IT-användandet inom distansutbildning, inom lärar- och förskol-lärarlyftet men också inom ordinarie undervisning, ställer också krav på pedagogernas digitala kompetens."

Så (politiskt) korrekt skriver Per Thullberg, GD vid Skolverket och undervisningsrådet Christina Szekely i Skolverkets bedömning - utvecklingsbehov avseende IT-användningen i skolan, på uppdrag av regeringen.

Formuleringen är inte ny. Det är nästan så att man förväntar sig att den ska stå där. ”IT i sig kan inte...” om man inleder så riskerar man inte att stöta sig med dem som annars lätt kan hävda att man har en icke kritiskt förhållningssätt till IT.

Själv är jag lika kritisk till IT som till analoga verktyg för informationshantering, kommunikation och administration. Om vi tar "boken" som exempel, som ofta är metaforen för kontrahenten till IT, så kan den i sig lika lite som IT förbättra elevers lärande.

Förslagen som de lämnar i slutet av rapporten bejakar jag och också motiveringarna till dessa. En nationell strategi skulle kanske kunna tjäna som ett viktigt växeldrag.

Något som man förståss inte nämner, för det är inte politiskt korrekt och hör inte heller hemma i den här typen av skrivningar, är att föreslå en Nationell strategi för Mod i skolan!

Att skapa förändringar innebär att ofta att man måste våga välja bort. Det talas om att INföra IT och genast uppfattas det som ett tillägg. Något "ytterligare" som skall IN i skolan. Något nytt som kräver att man förstår hur man ska handskas med det och som givetvis kräver att lärandet (den där mystiska processen) stärks.

Att som pedagog, rektor, kommun, lärarutbildare våga satsa på IT tycker jag visar på ett mod som är en av hörnstenarna inom utbildning.

Det digitala sociala samhälle som skolan idag ingår i men i stora avseenden inte är en del av kräver modiga medborgare. En modig människa är nyfiken och öppen samtidigt som hon är kritisk och självständig.

En nationell strategi för att införa lite mer mod på alla nivåer skulle sannolikt inte göra någon skillnad om det endast blir ett skriftligt dokument utan levande budbärare runt om i vårt avlånga land.

Vad som däremot kan göra skillnad är modiga skolchefer, rektorer och pedagoger som vågar välja bort en del av det traditionella för att med öppet sinne se vad som händer.

Blivande lärare, som examineras från Svenska lärarutbildningar, måste vara utrustade med mod för att gå ut och driva på förändringsarbetet i skolan. De ska med självklarhet efterfråga egen dator som arbetsredskap, fråga efter vilka kommunikationsforum skolan använder för att skapa dialog med föräldrar och det omgivande samhället. De ska efterfråga vilken strategi skolan har för vidareutbildning inom IT. De skall sist men inte minst peka på att de är utrustade med digitala kompetenser och färdigheter för att undervisa i 2000 talets skola och att de förväntar sig att kunna jobba utifrån detta och inte tvingas in i ett ”gamla strukturer” där deras nyvunna kunskaper riskerar att gå förlorade.

En modig, nyfiken människa skall premieras och det önskar jag att rektorer och skolchefer gör, varje dag när de möter nyutexaminerade lärare.

Om de inte gör det… fråga oss då, på lärarutbildningarna!! ”Vad ger vi och vad ger vi inte!” Ställ krav och rikta blicken framåt och upp!

Eva

1 kommentar:

Stefan Svedberg sa...

Att lära eller inte lära med IT?

Är dagens lärare framstegsfientliga och totalt ointresserade av IT i skolan? Frågan kan lite tillspetsat ställas mot bakgrund av Skolverkets rapport om IT-användningen i skolan från i år. Enligt rapporten uppvisar våra skolor stora brister, dels vad gäller tillgången på datorer, dels beträffande anvisningar och direktiv (s.k. IT-strategi) om, hur IT ska kunna integreras i den pedagogiska processen. Anledningen till det senare kan enligt rapporten relateras till lärarens förmåga, intresse och tillgång till utrustning. Vidare framgår av Skolverket rapport, att endast en fjärdedel av lärarna använder IT i sin dagliga undervisning. Mot denna bakgrund finns det anledning ställa frågan varför IT-stödet inte utnyttjas mer i våra skolor, i synnerhet som allt fler rapporter vittnar om datorernas pedagogiska mervärde i undervisningen.
För ett antal år sedan antog jag utmaningen, att genomföra ett IT-projekt på en högstadieskola i Varbergs kommun. Inledningsvis fick 21 elever i årskurs 9 välja bland 19 uppgifter i SO, söka och bearbeta information samt såväl muntligt som skriftligt redovisa resultatet av sitt arbete. Syftet var att undersöka om och i så fall hur eleverna kunde utveckla ett kritiskt och demokratiskt förhållningssätt med hjälp av ett undersökande arbetssätt där IT intog en central roll.
Resultatet visade, att en majoritet av eleverna klarade de krav som kan ställas på elever i årskurs 9 beträffande kunskaper och färdigheter att sovra och tolka innehållet i valda uppgifter, söka relevant information och besvara/lösa valda uppgifter. Däremot bedömdes flertalet av de deltagande eleverna brista när det gällde att bearbeta vald information, diskutera och reflektera kring svaret/lösningen till vald uppgift, redovisa förståelsekunskaper och presentera resultatet av sitt arbete så att det leder till ökad förståelse och höjt intresse för ämnet. Endast två av de 21 deltagande eleverna i denna studie bedömdes nå upp till de krav, som kan ställas på ett källkritiskt förhållningssätt (”Informationssökning med datorstöd i årskurs 9 – ett IT-projekt med inriktningen att utveckla ett källkritiskt och demokratiskt förhållningssätt”).
Min slutsats är, att datoranvändning i skolan förutsätter tydligt formulerade strategier och en kontinuerlig pedagogisk diskussion om IT:s möjligheter och begränsningar. För att stimulera ett källkritiskt och reflekterande lärande med datorstöd krävs väl genomtänkta pedagogiska insatser redan tidigt i utbildningen. Varför inte redan i förskolan?